Industriella etanolproduktionsmetoder delas huvudsakligen in i två kategorier: jäsning och etenhydratisering. Jäsning, som en traditionell process, var länge den primära källan till etanol i olika länder, och för närvarande produceras fortfarande alla alkoholhaltiga drycker och cirka 75 % av industriell etanol över hela världen med denna metod. Men under de senaste fyrtio åren, med utvecklingen av etenhydratiseringsteknologi, har fermenteringen gradvis ersatts.
Jäsning förbrukar stora mängder spannmål; cirka 4 ton spannmål eller 12 ton potatis behövs för att producera 1 ton etanol, vilket resulterar i höga kostnader, och därför har det fasats ut. Trähydrolys är, på grund av dess stora investeringar och höga kostnader, endast lämplig för ett fåtal länder med rikliga skogsresurser. Att använda biprodukter från socker- eller pappersindustrin-som melass (sockerrester) och sulfitmassaavfall-för att producera etanol används fortfarande i vissa länder, men avkastningen är låg på grund av begränsade råvarukällor; till exempel kan bara 1 ton etanol produceras från 15-20 ton massaavfall, vilket inte kan tillgodose storskaliga industriella behov. Även om jordbruksbiprodukter och vilda växter (som rishalm, majsstjälkar eller vilda frukter) också kan användas som råvaror, kvarstår problem som insamling, transport och begränsade tillgängliga resurser. Sammantaget har jäsningsmetoder, begränsade av tillgång på råvaror och ekonomisk effektivitet, blivit otillräckliga för att möta kraven från storskalig produktion.
Mot denna bakgrund uppstod gradvis etenhydratiseringsmetoden. Shell Chemical Company i USA industrialiserade direkt hydrering i Houston 1948 och byggde en etanolfabrik med en kapacitet på 60 000 ton per år. Därefter, 1951, byggde de ytterligare en etanolfabrik i Scottscou med en årlig kapacitet på 35 000 ton, vilket markerade mognaden och den utbredda tillämpningen av etenhydreringsteknologi.
